Det var en stund sedan jag var inloggad här, ännu längre sen ni fick något att läsa av mig, om det nu är någon som gör det. Vilket jag inte tror, så varför fortsätter jag?

För att jag är en extremt stängd person, d.v.s, jag håller inne det mesta, kärlek, lust, sorg, hat, ilska. Främst ilska, sorg och kärlek. Det har blivit lite av en treenighet, dom lever på varandras existens, och just nu är det kärleken som står i centrum.

Jag har nämligen råkat blivit kär i två personer, och jag tror att båda gillar mig, varav en av personerna är ett ex, och jag har vaknat upp naken i hennes säng tre gånger på ungefär 2 månaders tid, och alltid medans jag har haft känslor för den andra personen, som jag tror att jag gillar mer. Allt är så svårt att tyda, mitt ex och jag passar verkligen underbart bra tillsammans, vi delar lika syn på politik, musik, film, litteratur osv. Så om jag skulle "välja" henne, så känns det som om det är på grund av trygghetens skull.

Bilden får representera mitt fångenskap i nuet.

Jag orkar inte skriva mer om det här ämnet just nu.

Jag saknar din röst, allt för sällan har den orkestern av lycka klingats i mina öron.

Tvivelmurar håller oss borta, jag är pesten i mänsklig form.

Cement i skorna, blygsamheten får mig att rygga tillbaka. Jag är olyckans essens.

Jag lever på dunkla minnen av dig, hoppas jag får chansen att samla nya.

Min lillebror fyllde år idag, min släkt stormade vårat hus likt Agamemnon och hans trupper invaderade Troja, nja inte direkt. Men jag låg i min säng och lyssnade på The Mars Volta medans jag läste.

Nu sitter jag för mig själv, lyssnar på gammal jazz och dricker vodka.

För övrigt så vände jag på dygnet idag, gick till femöre, vilket är ett stort område vid havet.

Det var som om vädret skrumpnat ihop och dött för att sedan reinkarnerats som ung och vacker. Självklart är man ung om man reinkarnerats, eller gäller åldern för själen? Eller man kanske borde fråga sig självt först: Vad ÄR det som reinkarneras? Om det nu är möjligt det vill säga.

Hur som helst så var det underbart, vågorna lekte kull med klipporna, och ljudet som kom var som om Mozart själv hade dirigerat varje liten vattenmolekyl att bidra till det ljud varje människan har hört sedan födseln, förrutom dom som är döva antar jag. Bubblorna på ytan dansade, dom kanske till och med gjorde parningslekar, omöjligt att säga. Solens strålar smekte vattenytan.

Vad har fått människan att tro att vi äger allt detta?

Gammal bild, men den är i alla fall tagen på femöre, tidig höst skulle jag tro.

Idag har jag knappt sovit, det har jag knappt gjort dom senaste två åren, förrutom när jag har varit stenad.

Såg nyss en film på tv, den var så dålig så jag blev arg och stängde av.

Ska lägga mig i sängen, lyssna på Sad Lovers and Giants och läsa om fotokomposition.

  tänkte bara bifoga en bild egentligen, men jag kan lika gärna lägga in en dikt skriven av William Butler Yeats.

"Sann konst är flammorna

från den yttersta dagen,

som för varje människa börjar

när hon för första gången

blir berörd av skönheten,

och flammorna

kommer att bränna

alla ting tills dess

att de blir oändliga

och heliga"

Ack du meningslösa tillvaro av odödlig dödlighet.

Sluta tränga in i hemliga platser i mitt skyddade medvetna.

Vad är det för mening med en fri vilja när ens tankar är kedjade av sorg?

Jag har alltid haft problem med existens, har aldrig riktigt förstått hur något bara kan existera, finnas till.

"Gud skapade världen!" säger vissa, när man då frågar vem som skapade Gud brukar dom säga att "han" skapade sig själv. Hur kan något som inte finns skapa sig själv?

Likadant med Big Bang, universum var som ett ihoppackat tillstånd och plötsligt skedde Big Bang. Men för att det skulle hända så var något även tvunget att skapa själva universumet, och vad skapade det? Och vad skapade det som kommer före det? Och så vidare..

Allt är så osäkert, omtåligt.