Jag saknar din röst, allt för sällan har den orkestern av lycka klingats i mina öron.

Tvivelmurar håller oss borta, jag är pesten i mänsklig form.

Cement i skorna, blygsamheten får mig att rygga tillbaka. Jag är olyckans essens.

Jag lever på dunkla minnen av dig, hoppas jag får chansen att samla nya.

Min lillebror fyllde år idag, min släkt stormade vårat hus likt Agamemnon och hans trupper invaderade Troja, nja inte direkt. Men jag låg i min säng och lyssnade på The Mars Volta medans jag läste.

Nu sitter jag för mig själv, lyssnar på gammal jazz och dricker vodka.

För övrigt så vände jag på dygnet idag, gick till femöre, vilket är ett stort område vid havet.

Det var som om vädret skrumpnat ihop och dött för att sedan reinkarnerats som ung och vacker. Självklart är man ung om man reinkarnerats, eller gäller åldern för själen? Eller man kanske borde fråga sig självt först: Vad ÄR det som reinkarneras? Om det nu är möjligt det vill säga.

Hur som helst så var det underbart, vågorna lekte kull med klipporna, och ljudet som kom var som om Mozart själv hade dirigerat varje liten vattenmolekyl att bidra till det ljud varje människan har hört sedan födseln, förrutom dom som är döva antar jag. Bubblorna på ytan dansade, dom kanske till och med gjorde parningslekar, omöjligt att säga. Solens strålar smekte vattenytan.

Vad har fått människan att tro att vi äger allt detta?

Gammal bild, men den är i alla fall tagen på femöre, tidig höst skulle jag tro.